Att inte räcka till

Det känns som jag far och flyger i hög hastighet.

Som i en Berg och Dalbana som inte stannar och som går fortare och fortare. Och jag orkar inte ens komma på ett sätt att stanna den.

Efter mitt lilla ”sammanbrott” för cirka en månad sedan så har det blivit bättre. Men inte bra.

Jag är oftast en positiv person som ”älskar livets utmaningar” men ibland tar liksom energin helt slut och batterierna blir helt urladdade.

Där är jag nu. Slut. Trött. Omotiverad.

Anledningen till denna utmattning vill jag inte gå in på i detalj men det handlar om känslan av att INTE RÄCKA TILL. Speciellt som mamma. Mamma med diagnos till barn med diagnoser.

Varför är det så att mental trötthet och ohälsa inte tas på samma sätt som fysisk?

Inte ens jag själv tar det riktigt på allvar. Jag som vet hur den mentala ohälsan kan skapa allvarliga följder.

När man känner sig utmattad och slut som människa önskar man ibland att man kunde bli påkörd eller bryta benet för att få en bättre anledning till vila och återhämtning.

Något fysisk är lättare att förklara.

Jag är ingen läkare, vetenskapsman och inte heller Gud men jag kan nästan garantera att de flesta fysiska sjukdomar kommer av att inte lyssna inåt. 

Sjukdomar är en sorts påminnelse från kroppen till själen.

Men jag tänker inte ge upp. Jag tänker inte skylla på ditten och datten. Jag vill känna att jag själv har makten att skapa balans. 

Ingen annan tar dig i handen och berättar för dig exakt vad du behöver för att må bättre förutom du själv. Bara du själv har ansvar för ditt liv och din hälsa.

Men precis lika viktigt som att ansvara för sitt välmående är det att tillåta sig själv att koppla ner, stanna upp och pausa livet då och då.

Att stanna upp ibland är att ta ansvar för sig själv