Cancer – del 1

Jag tycker själv om att läsa om människor som upplevt svåra saker i sitt liv och som sedan har sett sina tuffa erfarenheter som lärdomar och positiv utveckling.

Det är upplyftande och hoppfullt att se att en människa kan ta sig igenom vilket skit som helst och ändå inte vara bitter på livet.

Som jag skrev tidigare, i detta inlägg, så hade jag cancer som barn och nu tänkte jag berätta lite om mina minnen från den tiden.

Jag var liten och det är många år sen detta hände mig men den här typen av minnen sitter starkt fast och jag minns vissa saker som om det vore igår. Jag kan känna dofter av sjukhusrum och mediciner. Jag kan klart se hur mitt sjukhusrum såg ut, vad som stod vart. Jag kan fortfarande höra de små cancersjuka barnen gråta på nätterna.

Dessa saker väljer jag trots allt att inte ta fram så ofta men jag ville bara visa på hur dåtiden kan upplevas även starkt i nutiden. Och vad jag också vill visa på är att, även fast man genomgått hemska saker som sitter kvar i ”minnesmappen” så kan man få ett bra liv och se saker och ting med  positiva ögon.

Med andra ord: Vi alla är starkare än vad vi tror

1987

Agusti -87

Jag var tio år och sommarlovet hade precis tagit slut . Jag skulle börja mellanstadiet och fyran.

September-87

Det började med att jag kände mig ovanligt trött och utmattad. Speciellt märkte jag det på idrotten i skolan och på ridskolans lektioner. Det började göra ont i mitt ena ben. Jag och mina föräldrar satte diagnos träningsvärk och växtvärk på det onda. Det skulle ju inte ha varit osannolikt då jag börjat rida efter sommaruppehållet igen och jag växte så det knakade.

Men tröttheten och värken gick över till konstant och jag vaknade till och med på nätterna av det.

Det var en fredagskväll efter duschen som jag märkte den stora knölen i ljumsken. Efter att ha visat mamma den konstiga svullnaden blev det raka vägen till barnakuten.

Jag blev undersökt och fick en ny tid till St Görans barnsjukhus. 

På St Göran fick jag ta ultraljud och röntgen men inget fel kunde hittas. Så jag fick åka hem utan ytterligare remisser. Följande nätter blev smärtsamma och hemska. Smärtan hade spridit sig ut i benet och benet hade svullnat flera centimeter. Övre låret var stort och randigt av spruckna blodkärl. Dessutom kunde jag inte längre gå utan att halta. Jag hade också konstant feber.

Vi åkte till akuten igen och denna gång beslöt dom sig för att ta cellprov och lägga in mig. Cellprovet visade inget elakartat det heller. Så en operation gjordes som inte heller den visade något fel.

Jag minns så väl nätterna på sjukhuset, utan mina föräldrar och trygghet, Jag minns smärtan från ljumsken och hur liten och ensam jag kände mig.

Jag blev utskriven från sjukhuset men efter tio dagar blev jag inlagd igen. Doktorerna var beskymmrade över att jag inte kunde sträcka ut mitt högra ben.

Dom löste det med en elak metod som bestod av tyngder som hängdes på benet. Under nätterna fick jag ha dessa tyngder i hopp om att benet skulle sträcka ut sig. Helt vansinnigt måste jag säga!!! Jag grät och skrek mig igenom varje natt. 

Efter några dygn kom läkarna fram till att denna behandling inte hjälpte. Och man bokade istället in mig på datatomografi. 

Datatomografin och ytterligare en operation skulle ge svaret som mina föräldrar bävade för. En elakartad tumör fanns i min ljumske och övre lår.

Lymfkörtelcancer. En diagnos som på den tiden gav 20 % chans att överleva. Som tur är har den siffran ändrats till 80% idag. 

Oktober -87

Med ambulans färdades jag nu till barncanceravdelningen på KS.

Avd. 8, som det då kallades, skulle bli mitt andra hem för en lång tid framöver.

Fortsättning föjer…

Tyvärr hinner jag inte skriva mer nu. Men jag återkommer med fortsättningen snart.